Jag försöker att inte tänka på vad barnen i Eriksberg läser
Mitt barn har nått åldern där det krävs ett bibliotek för att förse henne med alla böcker hon vill läsa. Som tur är har ett nytt bibliotek öppnat i stadsdelen bredvid. Det är bökigt att ta sig till stan, ett halvdagsprojekt som på sin höjd går att knöla in en helg. Det nya biblioteket kan jag däremot åka förbi på vägen hem från jobbet. Det är nästan gångavstånd också.
Biblioteket är lite konstigt. Det är litet. Utbudet av vuxenböcker är uselt och tycks bestå av ungefär den sortens böcker man hittar i bokbytarhyllan i källaren på sitt bostadshus. Men barn- och ungdomsböcker finns det helt okej av. Och vuxna kan beställa in böcker från kommunens andra bibliotek, inklusive stadsbiblioteket, så ingen hindrar mig att låna det jag vill.
Hittills har jag bara lyckats träffa personal på biblioteket enstaka gånger. Istället för att ha bibliotekarier har de oftast “meröppet”. Alla som skaffat sig en kod kan komma in och låna själva (eller studera eller arbeta i grupprummen) på rätt normala öppettider för en affär och fantastiska öppettider för en offentlig verksamhet. Jag tänker på hur viktig bibliotekarien var när folkbiblioteken skulle införas. Hur man var rädd för att bibliotek utan bibliotekarier skulle bli “värmestugor med böcker”. En stor del av det var en paternalistisk vilja att skydda befolkningen från sämre kultur eller, ännu värre, att skydda böckerna från hemlösa och andra som ansågs ovärdiga. Men det fanns också fullt rimliga humanistiska värden om möten, stöd, folkbildning. Om ett samhälle som är till hjälp för medborgarna och stärker dem utan ett på förhand givet program. Ett samhälle som istället för att forma befolkningen enligt plan för maximal nytta maximerar medborgarna som sig själva. Det fanns förstås massor av visioner som kokades ner i häxsoppan som blev folkbiblioteken, men det var definitivt en av beståndsdelarna.
Längst bak I alla böcker jag lånar finns en stämpel. “Tillhör Eriksbergsbiblioteket, 2023”. Ett bibliotek kommunen stängde. Ett biblioteks vars låntagare inte längre kan gå till med sina småbarn och rafsa med sig en famn full av kartongböcker som deras barn tröttnar på efter max en vecka.
Jag försöker att inte tänka på vad barnen i Eriksberg läser. Försöker att inte kliva i sprickorna som långsamt sprider sig överallt.