The Observatory

Photo by Shu Qian on Unsplash

Most modern computers — for now — are time machines. Like arctic ice sheets or tree trunks they are sediments upon sediments of historical baggage, layered on top of each other. You boot a computer into 1976, take a brief tour through the 80’s, before landing in the early 00’s where we remain to this day.

While this happens, a similar negotiation happens to the display through a process called mode setting, which essentially moves the time machine into higher and higher screen resolutions, each with a corresponding flicker of the screen. Earlier versions of Linux-based systems were designed by well-trained software engineers who could only conceive of systems in terms of interchangeable lego-like bricks.

One of the consequences of the lego brick fetish was that in addition to the flickering of the various boot programs (also the work of software engineers), there would be additional flickering as the lower-level bricks which knew only of the display hardware as abstract things handed off control over the screen to higher-level software that knew how to produce high-resolution visuals using modern graphics cards. The end result was a boot process that flickered in and out of consecutively less and less pixellated visuals until it finally arrived at the level where you could comfortably read the text.

These days, more display-related functionality has been moved into the lower lego bricks, and there is consequently less flickering.

My experiences working with these systems — and more important with their failures — were so formative that I still think in terms of them whenever I see a jagged edge of something that exposes a bit of the inner workings of a process that should have been hidden from me.

I find ruptures (and continuities) like the idiosyncrasies of the x86 architecture particularly interesting because they allow us to mark time. One of the things that have bothered me lately is how much slower time seems to move than in my youth. Nothing seems to be invented, from franchises to technology, no new political ideologies appear, etc. And most alarming of all: I, now in my 30’s, still feel like I understand youth culture, broadly speaking. I have clear memories of how clueless my parents were. For my entire life I have identified as old and grumpy, but my social age still has not managed to catch up with my biological age it seems.

Then some time ago, I was visiting a class for my training in academic teaching as a Ph.D. student. I remember walking around in the classroom, a classic slanted lecture hall, observing the students. A few of them turned to speak to me, since it turned out I had briefly TA:ed them in earlier courses, and I realised as they were turning from their friends I could see the flicker. They were switching from whatever mode of communication they were using natively to whatever legacy common layer they were using with other people.

I turned around in the room and realised I saw several cultural cues I could not read. Someone dressed as what I would have described as a male jock, but with bright nail polish. Was that a weird student thing, or part of some other cultural layer? I couldn’t tell. I saw stickers I had no idea what they meant. Proof of a vibrant culture I was not privy to.

And I thought: Thank god, at last.

#theory #English

Jag tänker ibland på Sarah Kerrigan. Vi möter henne först som ett potentiellt kärleksintresse för rymdsheriffen Jim Raynor, en klassisk Han Solo-karaktär, för tillfället allierad mot någon sorts rymdimperie med rebelledaren Arcturus Mengsk, senare själv diktator över ungefär samma imperium. Kerrigan är en så kallat Ghost, en specialkommandosoldat med telepatiska krafter, specialtränad i spioneri, infiltration och sabotage. Senare i serien förstår man att Ghosts samlas in bland lovande barn med övernaturliga förmågor och tränas stenhårt för sin framtida roll, förmodligen med starka inslag av hjärntvätt och eventuellt andra experiment.

I serien spelar Mengsk ut Kerrigan ungefär på samma sätt som spelaren brukar använda Ghosts; genom att placera dem sist bakom fiendens linjer på ett självmordsuppdrag (i det fallet ofta att guida ett kärnvapen till någon mindre välplanerad del av fiendens bas utan skydd mot osynliga enheter). Hon lämnas ensam utan förstärkning på en planet medan de invaderande slem-aliensen zerg långsamt tar över den och Mengsk packar ihop sitt pick och pack och drar med en minst sagt upprörd Raynor.

Senare i spelet visar det sig att zerg inte, som alla först tror, mördar Kerrigan tillsammans med alla andra människor på planeten, utan istället placerar henne i en fästingliknande kokong där deras förmåga att mutera levande organismer efter sina behov omvandlar henne till en av dem med någon sorts genteknik som får CISPR att se ut som ett labbprojekt på dagis.

Det tar ganska lång tid innan zergs motiv bakom Kerrigan förklaras. Zerg beskrivs som en insektliknande svärm styrd av en enhetlig vilja, the Overmind, som i sin tur delegerar till lokala vasaller, cerebrates. Långt senare i serien förklaras det att zerg egentligen är en del i en mycket större plan och att the Overmind har en vilja, men inte en fri sådan, utan lyder under ett uråldrigt öde utstakat av universums skapare, eller snarare en galen avfälling från dem (hela symboliken är oerhört kristen). Därför skapar det Kerrigan, som genom sina telepatiska förmågor kan styra svärmen, men utan att vara satt under samma begränsningar. En av hennes första handlingar är sedan att infiltrera en mänsklig forskningsstation för att ta reda på vad de egentligen gjorde med henne så att hon kan “undo the damage their tinkering scientists have done to [her] mind”.

Utan att gå in på alltför många detaljer slutar den första halvan av serien med att Kerrigan tar över the Overminds plats som svärmens ledare, utropar sig själv till “the queen of blades”, och Vinner Kriget om Universum för att sedan försvinna spårlöst. Senare, i StarCraft 2, lyckas Jim Raynor, nu rebell mot Mengsks diktatur, bygga ihop ett utomjordiskt lego som kan användas för att återställa Kerrigans mänskliga form. Hon är dock bara människa ett kort tag (alla verkar dessutom glömma att hon är en massmördare och krigsbrottsling) innan det kör ihop sig och hon medvetet letar rätt på nya zerg som kan förvandla henne igen. Den här gången är hon dock själv en spelare i spelet om universum med en alldeles egen plan som slutar i att hon förvandlas till någon sorts ängel och typ bootar om universum.

Det finns spännande symmetrier i Kerrigans öde. När hon kläcks ur sin kokong har hon förutom en röstförvrängare bland annat en typisk boobplate-outfit, inklusive inbyggda monster-klackskor som sitter fast i hennes fötter. Förutom att hon hela tiden blir en bricka i spelets handlings geopolitik, och en faktisk fysisk bricka i formen av en spelpjäs för spelaren så finns det också en nivå där spelaren måste avkoda henne genom filtret av slemmig datasnubbe-sexism (eller möjligen bara skrämmande brist på fantasi, i vilken utsträckning det nu är en skillnad) som förvrider henne minst lika mycket som zergernas genmanipulerande. På det sättet är spelet sin egen meta-kommentar på fler än en nivå; man måste föreställa sig att det finns en Kerrigan som föregår hennes representation i spelet, samtidigt som hennes representation i spelet också ingår i hennes karaktär.

Jag identifierade alltid med Sarah Kerrigan. Hon var den enda karaktären i Star Craft-spelen jag gillade (jag var nio när spelet kom ut men spelade det förmodligen inte förrän senare). Jag tänker ibland på henne när det känns som att jag är en bricka i ett väldigt stort spel där jag inte ens förstår vilka de ingående spelarna är, än mindre vilka regler vi spelar efter. När det känns som att vad jag är och andra ser är förvridet genom en tjock lins av diskurs jag inte har kontroll över.

Jag tror att jag kanske har en forskningsstation att bryta mig in i.

#Swedish