The Observatory

Mitt barn har nått åldern där det krävs ett bibliotek för att förse henne med alla böcker hon vill läsa. Som tur är har ett nytt bibliotek öppnat i stadsdelen bredvid. Det är bökigt att ta sig till stan, ett halvdagsprojekt som på sin höjd går att knöla in en helg. Det nya biblioteket kan jag däremot åka förbi på vägen hem från jobbet. Det är nästan gångavstånd också.

Biblioteket är lite konstigt. Det är litet. Utbudet av vuxenböcker är uselt och tycks bestå av ungefär den sortens böcker man hittar i bokbytarhyllan i källaren på sitt bostadshus. Men barn- och ungdomsböcker finns det helt okej av. Och vuxna kan beställa in böcker från kommunens andra bibliotek, inklusive stadsbiblioteket, så ingen hindrar mig att låna det jag vill.

Hittills har jag bara lyckats träffa personal på biblioteket enstaka gånger. Istället för att ha bibliotekarier har de oftast “meröppet”. Alla som skaffat sig en kod kan komma in och låna själva (eller studera eller arbeta i grupprummen) på rätt normala öppettider för en affär och fantastiska öppettider för en offentlig verksamhet. Jag tänker på hur viktig bibliotekarien var när folkbiblioteken skulle införas. Hur man var rädd för att bibliotek utan bibliotekarier skulle bli “värmestugor med böcker”. En stor del av det var en paternalistisk vilja att skydda befolkningen från sämre kultur eller, ännu värre, att skydda böckerna från hemlösa och andra som ansågs ovärdiga. Men det fanns också fullt rimliga humanistiska värden om möten, stöd, folkbildning. Om ett samhälle som är till hjälp för medborgarna och stärker dem utan ett på förhand givet program. Ett samhälle som istället för att forma befolkningen enligt plan för maximal nytta maximerar medborgarna som sig själva. Det fanns förstås massor av visioner som kokades ner i häxsoppan som blev folkbiblioteken, men det var definitivt en av beståndsdelarna.

Längst bak I alla böcker jag lånar finns en stämpel. “Tillhör Eriksbergsbiblioteket, 2023”. Ett bibliotek kommunen stängde. Ett biblioteks vars låntagare inte längre kan gå till med sina småbarn och rafsa med sig en famn full av kartongböcker som deras barn tröttnar på efter max en vecka.

Jag försöker att inte tänka på vad barnen i Eriksberg läser. Försöker att inte kliva i sprickorna som långsamt sprider sig överallt.

#Swedish

Bild från The Principles of Light and Color. Public Domain.

När jag växte upp på 00-talet var alla överens om att Internet inte var på riktigt. Kanske gällde det speciellt vi som växte upp där. Internet låg över världen som en dubbelexponering, men alla var överens om vilken av bilderna som var den riktiga. Vi som levde stora delar av våra liv på nätet tyckte visserligen att det var serious business, men det var också något självironiskt bakom det. Ingen skulle ha hävdat att USAs invasioner av Irak och Afghanistan som på ett liknande sätt formade min uppväxt var “serious business”. Om något verkligen är på allvar säger man inte att det är på allvar.

Tidsandan fångas kanske bäst av den obegripliga animen serial experiments lain, där Internet deltar som ett obegripligt surrande som bryter in mer och mer i verkligheten parallellt med att huvudpersonen Lain bygger sig en större och större dator. Ungefär samtidigt blir världen (och animen) mer och mer obegriplig. På samma sätt tog sig Internets inbrott i verkligheten till uttryck som obegripliga flashmobbar, Wikipedia som alla vet att man inte kan lita på, skolskjutningar och hot om olika terrorattentat.

Men Internets kanske största genombrott i verkligheten var piratkopieringens andra guldålder. I takt med att samhället kopplades upp kunde det digitalas löfte, gratis oändliga kopior av allt som existerar digitalt, infrias i form av kraftigt ökad tillgång till media, framför allt till musik som inte krävde lika mycket bandbredd som video. Vi som redan levde på internet blev plötsligt grindvakter till en flod av musik och de senaste biofilmerna hemma i soffan för alla normies. Internet var för oss magi: ockult i bemärkelsen okänd kunskap som kunde översättas till makt i köttrymden.

Det är därför som operationerna och senare rättegången mot The Pirate Bay tillsammans med FRA-lagen var så viktiga delar av min uppväxt. De var verklighetens symmetriska intrång i Internet. De visade oss hur totalitär staten och majoritetsverkligheten är; de måste hela tiden söka total kontroll över varje elektron i verkligheten och varje bit i cyberspace, samtidigt som de förstås alltid misslyckas i det korta loppet. Total kontroll är omöjlig. Det är därför världen inte har stagnerat helt.

För oss hackers var framför allt rättegången mot The Pirate Bay ett ofattbart kränk, inte för att de gav sig på några rätt tveksamma nördar (utom Peter Sunde Kolmisoppi, som verkar hygglo) eller ens den stora warezkranen, utan för att de var så töntiga när de gjorde det. Henrik Pontén stod där i vittnesbåset och svamlade om “Ifpiss cider” (IFPIs seeder), och de här ärketönterierna skulle av någon anledning kunna påverka oss? På vårt Internet? Som de vi nedlåtande kallade gammelmedia betraktade som en obegriplig astralrymd och som myndigheterna inte ens hade ord att beskriva? De hade inte ens respekten att förstå oss innan de krossade oss som löss under kapitalets och statsmaktens stålskodda kängor.

Den upplevelsen är en av de mest radikaliserande jag varit med om (de andra är att försöka leva som trans i samhället samt att få barn; båda förtjänar separata texter).

Vi vet alla vad som händer sen på 10- och 20-talet. Dubbelexponeringen kollapsar, internet sipprar in överallt, det klibbar sig fast i allting och märks överallt som en dovt dunkande spänningshuvudvärk som aldrig går över, som ett ständigt surrande i fickan. Verkligheten är inte lägre begriplig. Boomers, som helt saknat naturlig immunitet mot Internet, får sina hjärnor smälta av Internet i sin nu fullt utvecklade och mycket farligare form på Facebook under pandemins isolering och börjar tro på konspirationsteorier som aldrig fått fäste för tio år sedan. Ryssland kanske gör något med det amerikanska valet på något sätt, eller så gör de inte det. Kina gör nåt med barnen på TikTok, men ingen förstår vad, varför eller hur. Det börjar talas om olika sociala smittor “på sociala medier”, och kanske är IS spöke som aldrig verkar dö i fart med att elda på svenska muslimers rimligenvälgrundade misstro mot svenska myndigheter. Eller är det kanske också en psyop från Kreml? Världen ter sig nu fullständigt obegriplig. Ingen har en aning om vad som händer, och, värre, man får en stark känsla av att de som bestämmer inte heller har det. Vilka de nu är.

En del saker är sig lika efter kollapsen. Vuxna oroar sig för dagens ungdom ungefär som när hårdrock och rollspel fördärvade ungdomen på 80-talet. De medier vi under bloggåren föraktfullt kallade för “gammalmedia” är fortfarande förbluffande ointresserade av att bevaka internet, och gör det ofta med samma valhänthet som på tidigt 00-tal. Ett typiskt exempel är P1s Medierna, som glatt uttalar Mastodon som man uttalar metadon och därmed verkligen visar att de inte precis är nere med kidsen. Med vilket jag menar oss i 35-40-årsåldern som flyttat dit efter att Elon Musk började demolera Twitter på allvar. Redaktionerna verkar helt enkelt inte veta hur man undersöker eller bevakar händelser på Internet, och verkar inte heller vara intresserade av att lära sig.

Till deras försvar kan man säga att en av de mer direkta effekterna av Internets kollaps in i verkligheten är att reklam i allmänhet och deras reklam i synnerhet kraftigt sjunkit i pris, vilket lett till en kris för i stort sett alla publicister och utslagning av många nischade och oberoende media (tex Arbetaren, som har en ärorik historia men idag är en betald blogg). Det är svårt att tänka sig att det är en situation i vilken man kraftigt rustar upp sin journalistik.

Beträffande det digitala löftet om distribution hamnade vi till slut i den sämsta av världar. Streamingtjänster som Spotify och Netflix betalar nästan lika dåligt för artister eller skådespelare som piratkopiering, men kommer med en statssanktionerad beskyddarverksamhet där pengarna går till bolagen själva. Det blir nästan töntigt tydligt att när skiv- och filmbolagen under 00-talet grät över olika artister och filmskapares försörjning om de inte fick upprätthålla sina distributionsmonopol i flera livstider tänkte de på sina egna yachtpengar.

Ännu mer ironiskt blir det när man ser till den nuvarande strekjvågen i Hollywood, där techbolag argumenterar mot upphovsrätt eftersom de vill kunna träna sina innehållsgeneratorer på skådespelare eller författare för att sedan kunna sparka dem och genom en teknologisk trollkaren från Oz-manöver tvätta äganderätten till innehåll. Motsvarande manöver är redan igång för skribenter och supportpersonal. Plötsligt är det ombytta roller. Det är nu vi som en gång kämpade för en minskad upphovsrätt som istället använder upphovsrättsanspråk för att försöka skydda oberoende författares, artisters, och skådespelares rätt till en skälig ersättning för sitt arbete.

Välkommen till den fullt utvecklade postmoderniteten.

#Swedish #theory

Photo by Shu Qian on Unsplash

Most modern computers — for now — are time machines. Like arctic ice sheets or tree trunks they are sediments upon sediments of historical baggage, layered on top of each other. You boot a computer into 1976, take a brief tour through the 80’s, before landing in the early 00’s where we remain to this day.

While this happens, a similar negotiation happens to the display through a process called mode setting, which essentially moves the time machine into higher and higher screen resolutions, each with a corresponding flicker of the screen. Earlier versions of Linux-based systems were designed by well-trained software engineers who could only conceive of systems in terms of interchangeable lego-like bricks.

One of the consequences of the lego brick fetish was that in addition to the flickering of the various boot programs (also the work of software engineers), there would be additional flickering as the lower-level bricks which knew only of the display hardware as abstract things handed off control over the screen to higher-level software that knew how to produce high-resolution visuals using modern graphics cards. The end result was a boot process that flickered in and out of consecutively less and less pixellated visuals until it finally arrived at the level where you could comfortably read the text.

These days, more display-related functionality has been moved into the lower lego bricks, and there is consequently less flickering.

My experiences working with these systems — and more important with their failures — were so formative that I still think in terms of them whenever I see a jagged edge of something that exposes a bit of the inner workings of a process that should have been hidden from me.

I find ruptures (and continuities) like the idiosyncrasies of the x86 architecture particularly interesting because they allow us to mark time. One of the things that have bothered me lately is how much slower time seems to move than in my youth. Nothing seems to be invented, from franchises to technology, no new political ideologies appear, etc. And most alarming of all: I, now in my 30’s, still feel like I understand youth culture, broadly speaking. I have clear memories of how clueless my parents were. For my entire life I have identified as old and grumpy, but my social age still has not managed to catch up with my biological age it seems.

Then some time ago, I was visiting a class for my training in academic teaching as a Ph.D. student. I remember walking around in the classroom, a classic slanted lecture hall, observing the students. A few of them turned to speak to me, since it turned out I had briefly TA:ed them in earlier courses, and I realised as they were turning from their friends I could see the flicker. They were switching from whatever mode of communication they were using natively to whatever legacy common layer they were using with other people.

I turned around in the room and realised I saw several cultural cues I could not read. Someone dressed as what I would have described as a male jock, but with bright nail polish. Was that a weird student thing, or part of some other cultural layer? I couldn’t tell. I saw stickers I had no idea what they meant. Proof of a vibrant culture I was not privy to.

And I thought: Thank god, at last.

#theory #English

Jag tänker ibland på Sarah Kerrigan. Vi möter henne först som ett potentiellt kärleksintresse för rymdsheriffen Jim Raynor, en klassisk Han Solo-karaktär, för tillfället allierad mot någon sorts rymdimperie med rebelledaren Arcturus Mengsk, senare själv diktator över ungefär samma imperium. Kerrigan är en så kallat Ghost, en specialkommandosoldat med telepatiska krafter, specialtränad i spioneri, infiltration och sabotage. Senare i serien förstår man att Ghosts samlas in bland lovande barn med övernaturliga förmågor och tränas stenhårt för sin framtida roll, förmodligen med starka inslag av hjärntvätt och eventuellt andra experiment.

I serien spelar Mengsk ut Kerrigan ungefär på samma sätt som spelaren brukar använda Ghosts; genom att placera dem sist bakom fiendens linjer på ett självmordsuppdrag (i det fallet ofta att guida ett kärnvapen till någon mindre välplanerad del av fiendens bas utan skydd mot osynliga enheter). Hon lämnas ensam utan förstärkning på en planet medan de invaderande slem-aliensen zerg långsamt tar över den och Mengsk packar ihop sitt pick och pack och drar med en minst sagt upprörd Raynor.

Senare i spelet visar det sig att zerg inte, som alla först tror, mördar Kerrigan tillsammans med alla andra människor på planeten, utan istället placerar henne i en fästingliknande kokong där deras förmåga att mutera levande organismer efter sina behov omvandlar henne till en av dem med någon sorts genteknik som får CISPR att se ut som ett labbprojekt på dagis.

Det tar ganska lång tid innan zergs motiv bakom Kerrigan förklaras. Zerg beskrivs som en insektliknande svärm styrd av en enhetlig vilja, the Overmind, som i sin tur delegerar till lokala vasaller, cerebrates. Långt senare i serien förklaras det att zerg egentligen är en del i en mycket större plan och att the Overmind har en vilja, men inte en fri sådan, utan lyder under ett uråldrigt öde utstakat av universums skapare, eller snarare en galen avfälling från dem (hela symboliken är oerhört kristen). Därför skapar det Kerrigan, som genom sina telepatiska förmågor kan styra svärmen, men utan att vara satt under samma begränsningar. En av hennes första handlingar är sedan att infiltrera en mänsklig forskningsstation för att ta reda på vad de egentligen gjorde med henne så att hon kan “undo the damage their tinkering scientists have done to [her] mind”.

Utan att gå in på alltför många detaljer slutar den första halvan av serien med att Kerrigan tar över the Overminds plats som svärmens ledare, utropar sig själv till “the queen of blades”, och Vinner Kriget om Universum för att sedan försvinna spårlöst. Senare, i StarCraft 2, lyckas Jim Raynor, nu rebell mot Mengsks diktatur, bygga ihop ett utomjordiskt lego som kan användas för att återställa Kerrigans mänskliga form. Hon är dock bara människa ett kort tag (alla verkar dessutom glömma att hon är en massmördare och krigsbrottsling) innan det kör ihop sig och hon medvetet letar rätt på nya zerg som kan förvandla henne igen. Den här gången är hon dock själv en spelare i spelet om universum med en alldeles egen plan som slutar i att hon förvandlas till någon sorts ängel och typ bootar om universum.

Det finns spännande symmetrier i Kerrigans öde. När hon kläcks ur sin kokong har hon förutom en röstförvrängare bland annat en typisk boobplate-outfit, inklusive inbyggda monster-klackskor som sitter fast i hennes fötter. Förutom att hon hela tiden blir en bricka i spelets handlings geopolitik, och en faktisk fysisk bricka i formen av en spelpjäs för spelaren så finns det också en nivå där spelaren måste avkoda henne genom filtret av slemmig datasnubbe-sexism (eller möjligen bara skrämmande brist på fantasi, i vilken utsträckning det nu är en skillnad) som förvrider henne minst lika mycket som zergernas genmanipulerande. På det sättet är spelet sin egen meta-kommentar på fler än en nivå; man måste föreställa sig att det finns en Kerrigan som föregår hennes representation i spelet, samtidigt som hennes representation i spelet också ingår i hennes karaktär.

Jag identifierade alltid med Sarah Kerrigan. Hon var den enda karaktären i Star Craft-spelen jag gillade (jag var nio när spelet kom ut men spelade det förmodligen inte förrän senare). Jag tänker ibland på henne när det känns som att jag är en bricka i ett väldigt stort spel där jag inte ens förstår vilka de ingående spelarna är, än mindre vilka regler vi spelar efter. När det känns som att vad jag är och andra ser är förvridet genom en tjock lins av diskurs jag inte har kontroll över.

Jag tror att jag kanske har en forskningsstation att bryta mig in i.

#Swedish