The Observatory

swedish

A 1800s stylised drawing of a person against a sepia background. They (might be a woman) have dotted arrows surrounding their head, like the field lines of a magnet. Bild från The Principles of Light and Color. Public Domain.

När jag växte upp på 00-talet var alla överens om att Internet inte var på riktigt. Kanske gällde det speciellt vi som växte upp där. Internet låg över världen som en dubbelexponering, men alla var överens om vilken av bilderna som var den riktiga. Vi som levde stora delar av våra liv på nätet tyckte visserligen att det var serious business, men det var också något självironiskt bakom det. Ingen skulle ha hävdat att USAs invasioner av Irak och Afghanistan som på ett liknande sätt formade min uppväxt var “serious business”. Om något verkligen är på allvar säger man inte att det är på allvar.

Tidsandan fångas kanske bäst av den obegripliga animen serial experiments lain, där Internet deltar som ett obegripligt surrande som bryter in mer och mer i verkligheten parallellt med att huvudpersonen Lain bygger sig en större och större dator. Ungefär samtidigt blir världen (och animen) mer och mer obegriplig. På samma sätt tog sig Internets inbrott i verkligheten till uttryck som obegripliga flashmobbar, Wikipedia som alla vet att man inte kan lita på, skolskjutningar och hot om olika terrorattentat.

Men Internets kanske största genombrott i verkligheten var piratkopieringens andra guldålder. I takt med att samhället kopplades upp kunde det digitalas löfte, gratis oändliga kopior av allt som existerar digitalt, infrias i form av kraftigt ökad tillgång till media, framför allt till musik som inte krävde lika mycket bandbredd som video. Vi som redan levde på internet blev plötsligt grindvakter till en flod av musik och de senaste biofilmerna hemma i soffan för alla normies. Internet var för oss magi: ockult i bemärkelsen okänd kunskap som kunde översättas till makt i köttrymden.

Det är därför som operationerna och senare rättegången mot The Pirate Bay tillsammans med FRA-lagen var så viktiga delar av min uppväxt. De var verklighetens symmetriska intrång i Internet. De visade oss hur totalitär staten och majoritetsverkligheten är; de måste hela tiden söka total kontroll över varje elektron i verkligheten och varje bit i cyberspace, samtidigt som de förstås alltid misslyckas i det korta loppet. Total kontroll är omöjlig. Det är därför världen inte har stagnerat helt.

För oss hackers var framför allt rättegången mot The Pirate Bay ett ofattbart kränk, inte för att de gav sig på några rätt tveksamma nördar (utom Peter Sunde Kolmisoppi, som verkar hygglo) eller ens den stora warezkranen, utan för att de var så töntiga när de gjorde det. Henrik Pontén stod där i vittnesbåset och svamlade om “Ifpiss cider” (IFPIs seeder), och de här ärketönterierna skulle av någon anledning kunna påverka oss? På vårt Internet? Som de vi nedlåtande kallade gammelmedia betraktade som en obegriplig astralrymd och som myndigheterna inte ens hade ord att beskriva? De hade inte ens respekten att förstå oss innan de krossade oss som löss under kapitalets och statsmaktens stålskodda kängor.

Den upplevelsen är en av de mest radikaliserande jag varit med om (de andra är att försöka leva som trans i samhället samt att få barn; båda förtjänar separata texter).

Vi vet alla vad som händer sen på 10- och 20-talet. Dubbelexponeringen kollapsar, internet sipprar in överallt, det klibbar sig fast i allting och märks överallt som en dovt dunkande spänningshuvudvärk som aldrig går över, som ett ständigt surrande i fickan. Verkligheten är inte lägre begriplig. Boomers, som helt saknat naturlig immunitet mot Internet, får sina hjärnor smälta av Internet i sin nu fullt utvecklade och mycket farligare form på Facebook under pandemins isolering och börjar tro på konspirationsteorier som aldrig fått fäste för tio år sedan. Ryssland kanske gör något med det amerikanska valet på något sätt, eller så gör de inte det. Kina gör nåt med barnen på TikTok, men ingen förstår vad, varför eller hur. Det börjar talas om olika sociala smittor “på sociala medier”, och kanske är IS spöke som aldrig verkar dö i fart med att elda på svenska muslimers rimligenvälgrundade misstro mot svenska myndigheter. Eller är det kanske också en psyop från Kreml? Världen ter sig nu fullständigt obegriplig. Ingen har en aning om vad som händer, och, värre, man får en stark känsla av att de som bestämmer inte heller har det. Vilka de nu är.

En del saker är sig lika efter kollapsen. Vuxna oroar sig för dagens ungdom ungefär som när hårdrock och rollspel fördärvade ungdomen på 80-talet. De medier vi under bloggåren föraktfullt kallade för “gammalmedia” är fortfarande förbluffande ointresserade av att bevaka internet, och gör det ofta med samma valhänthet som på tidigt 00-tal. Ett typiskt exempel är P1s Medierna, som glatt uttalar Mastodon som man uttalar metadon och därmed verkligen visar att de inte precis är nere med kidsen. Med vilket jag menar oss i 35-40-årsåldern som flyttat dit efter att Elon Musk började demolera Twitter på allvar. Redaktionerna verkar helt enkelt inte veta hur man undersöker eller bevakar händelser på Internet, och verkar inte heller vara intresserade av att lära sig.

Till deras försvar kan man säga att en av de mer direkta effekterna av Internets kollaps in i verkligheten är att reklam i allmänhet och deras reklam i synnerhet kraftigt sjunkit i pris, vilket lett till en kris för i stort sett alla publicister och utslagning av många nischade och oberoende media (tex Arbetaren, som har en ärorik historia men idag är en betald blogg). Det är svårt att tänka sig att det är en situation i vilken man kraftigt rustar upp sin journalistik.

Beträffande det digitala löftet om distribution hamnade vi till slut i den sämsta av världar. Streamingtjänster som Spotify och Netflix betalar nästan lika dåligt för artister eller skådespelare som piratkopiering, men kommer med en statssanktionerad beskyddarverksamhet där pengarna går till bolagen själva. Det blir nästan töntigt tydligt att när skiv- och filmbolagen under 00-talet grät över olika artister och filmskapares försörjning om de inte fick upprätthålla sina distributionsmonopol i flera livstider tänkte de på sina egna yachtpengar.

Ännu mer ironiskt blir det när man ser till den nuvarande strekjvågen i Hollywood, där techbolag argumenterar mot upphovsrätt eftersom de vill kunna träna sina innehållsgeneratorer på skådespelare eller författare för att sedan kunna sparka dem och genom en teknologisk trollkaren från Oz-manöver tvätta äganderätten till innehåll. Motsvarande manöver är redan igång för skribenter och supportpersonal. Plötsligt är det ombytta roller. Det är nu vi som en gång kämpade för en minskad upphovsrätt som istället använder upphovsrättsanspråk för att försöka skydda oberoende författares, artisters, och skådespelares rätt till en skälig ersättning för sitt arbete.

Välkommen till den fullt utvecklade postmoderniteten.

#Swedish #theory

Jag tänker ibland på Sarah Kerrigan. Vi möter henne först som ett potentiellt kärleksintresse för rymdsheriffen Jim Raynor, en klassisk Han Solo-karaktär, för tillfället allierad mot någon sorts rymdimperie med rebelledaren Arcturus Mengsk, senare själv diktator över ungefär samma imperium. Kerrigan är en så kallat Ghost, en specialkommandosoldat med telepatiska krafter, specialtränad i spioneri, infiltration och sabotage. Senare i serien förstår man att Ghosts samlas in bland lovande barn med övernaturliga förmågor och tränas stenhårt för sin framtida roll, förmodligen med starka inslag av hjärntvätt och eventuellt andra experiment.

I serien spelar Mengsk ut Kerrigan ungefär på samma sätt som spelaren brukar använda Ghosts; genom att placera dem sist bakom fiendens linjer på ett självmordsuppdrag (i det fallet ofta att guida ett kärnvapen till någon mindre välplanerad del av fiendens bas utan skydd mot osynliga enheter). Hon lämnas ensam utan förstärkning på en planet medan de invaderande slem-aliensen zerg långsamt tar över den och Mengsk packar ihop sitt pick och pack och drar med en minst sagt upprörd Raynor.

Senare i spelet visar det sig att zerg inte, som alla först tror, mördar Kerrigan tillsammans med alla andra människor på planeten, utan istället placerar henne i en fästingliknande kokong där deras förmåga att mutera levande organismer efter sina behov omvandlar henne till en av dem med någon sorts genteknik som får CISPR att se ut som ett labbprojekt på dagis.

Det tar ganska lång tid innan zergs motiv bakom Kerrigan förklaras. Zerg beskrivs som en insektliknande svärm styrd av en enhetlig vilja, the Overmind, som i sin tur delegerar till lokala vasaller, cerebrates. Långt senare i serien förklaras det att zerg egentligen är en del i en mycket större plan och att the Overmind har en vilja, men inte en fri sådan, utan lyder under ett uråldrigt öde utstakat av universums skapare, eller snarare en galen avfälling från dem (hela symboliken är oerhört kristen). Därför skapar det Kerrigan, som genom sina telepatiska förmågor kan styra svärmen, men utan att vara satt under samma begränsningar. En av hennes första handlingar är sedan att infiltrera en mänsklig forskningsstation för att ta reda på vad de egentligen gjorde med henne så att hon kan “undo the damage their tinkering scientists have done to [her] mind”.

Utan att gå in på alltför många detaljer slutar den första halvan av serien med att Kerrigan tar över the Overminds plats som svärmens ledare, utropar sig själv till “the queen of blades”, och Vinner Kriget om Universum för att sedan försvinna spårlöst. Senare, i StarCraft 2, lyckas Jim Raynor, nu rebell mot Mengsks diktatur, bygga ihop ett utomjordiskt lego som kan användas för att återställa Kerrigans mänskliga form. Hon är dock bara människa ett kort tag (alla verkar dessutom glömma att hon är en massmördare och krigsbrottsling) innan det kör ihop sig och hon medvetet letar rätt på nya zerg som kan förvandla henne igen. Den här gången är hon dock själv en spelare i spelet om universum med en alldeles egen plan som slutar i att hon förvandlas till någon sorts ängel och typ bootar om universum.

Det finns spännande symmetrier i Kerrigans öde. När hon kläcks ur sin kokong har hon förutom en röstförvrängare bland annat en typisk boobplate-outfit, inklusive inbyggda monster-klackskor som sitter fast i hennes fötter. Förutom att hon hela tiden blir en bricka i spelets handlings geopolitik, och en faktisk fysisk bricka i formen av en spelpjäs för spelaren så finns det också en nivå där spelaren måste avkoda henne genom filtret av slemmig datasnubbe-sexism (eller möjligen bara skrämmande brist på fantasi, i vilken utsträckning det nu är en skillnad) som förvrider henne minst lika mycket som zergernas genmanipulerande. På det sättet är spelet sin egen meta-kommentar på fler än en nivå; man måste föreställa sig att det finns en Kerrigan som föregår hennes representation i spelet, samtidigt som hennes representation i spelet också ingår i hennes karaktär.

Jag identifierade alltid med Sarah Kerrigan. Hon var den enda karaktären i Star Craft-spelen jag gillade (jag var nio när spelet kom ut men spelade det förmodligen inte förrän senare). Jag tänker ibland på henne när det känns som att jag är en bricka i ett väldigt stort spel där jag inte ens förstår vilka de ingående spelarna är, än mindre vilka regler vi spelar efter. När det känns som att vad jag är och andra ser är förvridet genom en tjock lins av diskurs jag inte har kontroll över.

Jag tror att jag kanske har en forskningsstation att bryta mig in i.

#Swedish